Nackdelen med semester

Ja, åtminstone om man befinner sig på ort där man företrädesvis ägnar sig åt att sola och bada och begränsad tillgång till nät, så är det en nackdel...

Har ju sjukt mycket bloggar att läsa ikapp nu - kommer lätt ta ett par arbetsdagar.

Efter regn...

Den kända klyschan goes like this: "Efter regn kommer sol!"

Det vet vi ju alla. Och visst kan detta relativt oemotsägliga hävdande hjälpa en att kämpa på och hålla ut genom livets dalar och ösregn. För det mesta kan man förlita sig på att det inom det snaraste kommer att ljusna (ja, förutom i Lundatrakten, sommaren 2011 dårå) och bli bättre.

Igår hade jag uppenbarligen sol i mitt liv, alltså en bra dag, då jag kom på mig själv med att sitta och le i bilen på väg hem - liksom bara sådär.


Idag fick jag ett mail som fick mig att störtdyka. Som om solen utanför fönstret ersatts av gråa moln, mörker och elände.

Jag kan visst acceptera att det är så det är. Att efter sol kommer regn. Men när man väl har en bra dag så skulle jag ändå önska att den kunde få vara bara liiite längre.

Värdet av tid

Jag fyllde år nyligen. Hur mycket behöver vi inte gå in på men jag är i alla fall såpass gammal så att jag jobbar heltid samtidigt som jag är varannanveckasmamma och ägare av ett hem. Visst skulle jag, med glädje, ta emot både nya möbler, dyrbara smycken, snygga kläder och annat men jag fick något som är värt så mycket mer än allt sådant. Jag fick TID. Ja, också fick jag städning. Och den kombon är fasen i mig oslagbar om du vill få mig att göra rekordhöga hopp av glädje!

Min kära mor, som precis har gått i lite tidig pension och dessutom har som huvudhobby att städa, gav mig i födelsedagspresent ett löfte om att "efter bästa förmåga städa ditt hem varannan vecka" och därefter även hämta min son från dagis och hänga med honom tills dess att jag kommer hem.

Detta innebär alltså att jag vinner tid i form av att slippa städa (vilket förövrigt är det absolut tråkigaste jag vet) och dessutom får en dag per mammavecka som jag inte behöver passa dagishämtningstid utan kan "jobba på" så länge det behövs. Detta sammanslaget innebär mindre stress för mig samt mer tid för mig och A andra dagar + bonus "städat hem" + bonus "A får kvalitetstid med mormor". Jag hade faen-i-mig inte kunnat få en bättre födelsedagspresent!

Så i denna nutid, då just TID värderas så högt, så undrar jag varför man inte kommit längre när det gäller kräftorna... Enligt samtliga kräftpakets instruktioner så ska man låta de små liven tina i ca 24 timmar och jag undrar: Vem fasiken har tid med det?!?!


Som om man liksom måste bestämma sig och handla en dag FÖRE det att man faktiskt vill äta kräftor...

Kontraster

Idag sken solen för ovanlighetens skull över Skåne. Jag tänkte av någon anledning att vi väl borde passa på att besöka den i Malmö pågående festivalen. Först stod vi och kollade på en talangshow för barn en stund. Anton gillade det. Min axlar, som Anton satt på, var efter en stund inte så förtjusta.
Vi gick vidare till det märkvärdigt begränsade tivoliområde där Anton åkte två av de tre karuseller som var tillgängliga för barn i hans ålder.
Därefter tar jag min son i handen och drar/lotsar/föser honom genom sträcka efter sträcka av trängsel. Och genom all denna trängsel så är det enda han ser typ skrevet på alla människor som inte ser och inte tar hänsyn till honom. Konstigt att han inte tycker det är så himla kul att trängas på en festival då när inte ens vi som har huvudet på genomsnittlig normalhöjd uppskattar trängseln!
Eftersom köerna till alla matstånd är minst några meter långa och jag ändå inte tror att sonen skulle uppskatta utbudet så letar jag upp en restaurangs uteservering för paus och födointag. Just detta ställe hade ingen barnmeny, visst är det kasst!? så A fick en pizza (som inte gick att få i barnformat). Jag tog ett glas vin.
Och efter det så hade vi fått nog och tog oss hem där jag lite stressat valde ut något ur kyl och frys att tillaga till middag medan A lekte med kompisgänget utanför.
Efter middagen fick A ordern att städa undan alla leksaker från golvet i sitt rum. Efter en stund kom han och meddelade att det inte gick eftersom alla grejer satt fast med klister. Jag föreslog att han skulle använda sina muskler och dra lite hårdare varvid han svarade att hans muskler tyvärr kommit bort. Och jag skrattar.
Något senare har en mätt, stimulerad och välmående A somnat på soffan och jag har burit in honom till hans egen säng i hans eget rum fyllt av grejer.


Själv sitter jag och läser bloggar som Skitungarna och Lotusbarnen och skäms för att det finns dagar, stunder och tillfällen då jag glömmer bort att vara tacksam för det jag har.

Men typiskt.

Här har jag gått och laddat och väntat på rätta tillfället att inviga min nyinförskaffade glassmaskin och efter moget övervägande bestämde jag att idag var Dagen.

Samtidigt som jag frenetiskt rörde ihop smet med ena handen satte jag mig engagerat in i instruktionerna som hölls i andra handen.

Förstå det antiklimax då jag inser att själva skålen till maskinen måste tillbringa närmare ett dygn i frysen INNAN man kan göra glass i den!


Personligen så tycker jag att just den lilla detaljen borde stå med väldigt stora bokstäver i en röd varningstriangeln på alla sidor av kartongen som maskinen kom i. Gör inget om det finns blinkande varningsljus i närheten också.

Äta bör man annars dör man

Kan inte bestämma mig för om jag vill äta kött eller kräftor till middag idag. Ett jäkla elände är vad det är!

Semestertider - en recension

Semestern är över sedan några dagar. Om semestern varit bra? Man kan ju säga som så att jag föredrog den sommar då Lund stod för värmerekordet i landet framför denna sommar då Lund har stått för regnrekordet. Så kan man säga.

Och om nu någon undrar hur vädret har varit denna vecka då jag återvänt till arbetet så kan jag konstatera att det har varit den torraste veckan på över en månad.


Nej, jag är absolut inte bitter alls. Inte bitter!

Semestertider

Det kan man ju tro att jag har haft sedan någon gång i maj! Men så är inte fallet och jag tänker inte ens ge mig på att ursäkta mig. For what liksom?

Nu är det iaf semester. Sen någon timma tillbaka. Jag ska bara sluta jobba och sluta kolla mailen vart 5:e minut.

Förväntningarna på stundande semester varierar inom familjen... Anton ser mest fram emot att få vara vaken längre på kvällarna. Jag ser mest fram emot att få sova längre på mornarna.

Man kan ju hoppas att det ena resulterar i det andra.

Note to self

Om jag någonsin igen kommer på tanken att ordna kalas för 15 stycken 3-5-åringar så skippa för tusan blåsormarna!





(Skulle kunna förenkla det hela genom att helt enkelt förbjuda mig själv att någonsin igen anordna kalas för 15 stycken 3-5-åringar...)

Jag och mina andra jag

På sätt och vis är vi väl tillbaka där vi redan befunnit oss ett antal gånger. Det där läget där jag måste komma med någon sorts ursäkt till varför hyllan med nya inlägg har gapat så tom ett bra tag (igen). F-n, har jag blivit för nöjd eller?
Näää... Jag är alldeles säkert fortfarande irriterad på någon liten skitdetalj dagligen men jag är helt enkelt bara skitkass på att låta dessa saker hamna i bloggen.

Jag har absolut NOLL läsare, så rent teoretiskt kan jag ju skriva (eller inte skriva) precis vad som helst eftersom den enda som kan tänkas bry sig är jag själv. Ja men nu är ju jag då så funtad att jag kan liksom inte med att skriva något som jag inte tror att någon annan i stratosfären eventuellt kanske kan ha någon sorts behållning av. Om inte innehållet kan bjuda på några intressanta upplysningar eller detaljer så kan kanske någon liten fyndig meningsbyggnad eller väl uttryckt aforism skänka någon sorts (läs)glädje. Och dessa krav ställer jag alltså på mig själv som författare (eller ja, skribent då för bövelen) med mig själv som enda läsare/mottagare. Ni kan ju bara tänka er om jag skulle försöka tillfredsställa någon ytterligare!


Sen kan man ju verkligen fundera över vad typ av diagnos som känns rimlig då jag här talar till mottagaren "ni" samtidigt som jag säger att ingen läser det här mer än jag själv. Betyder det att jag har någon sort hybris gällande min egen person?