Vem behöver terapi?

Jag har en son. En underbar och fantastisk sådan förstås. A (som vi kan kalla honom) fyller snart 4 år. Han är en kille som under sina första år lagt betydligt mer krut på tal och tanke än på fysik och motorik.
Han började tala väldigt tidigt (även om få förstod honom) men brydde sig inte om att krypa eller gå förrän han var något äldre.

Jag skulle idag beskriva A som en trygg och social kille med mycket livlig fantasi. Hans dagisfröknar vittnar om att det är A som lär de andra barnen att leka. Samtidigt är han en DRAMA QUEEN av rang!
Hans livliga fantasi tillsammans med välutvecklad vokabulär har fått honom att stundtals framstå som en galen Bergman. Han regisserar sin omgivning enligt sina lekar och när vi inte lyder så bryter han fullkomligt ihop.

När han häromdagen inte tyckte att jag dök upp för hämtning vid rätt tillfälle på dagis så bröt han ihop i en hög på golvet och hulkade förtvivlat fram:

- Nu har du förstört mitt liv mamma!

Nu undrar jag ifall det är han eller jag som behöver gå i terapi??