Nackdelen med semester

Ja, åtminstone om man befinner sig på ort där man företrädesvis ägnar sig åt att sola och bada och begränsad tillgång till nät, så är det en nackdel...

Har ju sjukt mycket bloggar att läsa ikapp nu - kommer lätt ta ett par arbetsdagar.

Efter regn...

Den kända klyschan goes like this: "Efter regn kommer sol!"

Det vet vi ju alla. Och visst kan detta relativt oemotsägliga hävdande hjälpa en att kämpa på och hålla ut genom livets dalar och ösregn. För det mesta kan man förlita sig på att det inom det snaraste kommer att ljusna (ja, förutom i Lundatrakten, sommaren 2011 dårå) och bli bättre.

Igår hade jag uppenbarligen sol i mitt liv, alltså en bra dag, då jag kom på mig själv med att sitta och le i bilen på väg hem - liksom bara sådär.


Idag fick jag ett mail som fick mig att störtdyka. Som om solen utanför fönstret ersatts av gråa moln, mörker och elände.

Jag kan visst acceptera att det är så det är. Att efter sol kommer regn. Men när man väl har en bra dag så skulle jag ändå önska att den kunde få vara bara liiite längre.

Värdet av tid

Jag fyllde år nyligen. Hur mycket behöver vi inte gå in på men jag är i alla fall såpass gammal så att jag jobbar heltid samtidigt som jag är varannanveckasmamma och ägare av ett hem. Visst skulle jag, med glädje, ta emot både nya möbler, dyrbara smycken, snygga kläder och annat men jag fick något som är värt så mycket mer än allt sådant. Jag fick TID. Ja, också fick jag städning. Och den kombon är fasen i mig oslagbar om du vill få mig att göra rekordhöga hopp av glädje!

Min kära mor, som precis har gått i lite tidig pension och dessutom har som huvudhobby att städa, gav mig i födelsedagspresent ett löfte om att "efter bästa förmåga städa ditt hem varannan vecka" och därefter även hämta min son från dagis och hänga med honom tills dess att jag kommer hem.

Detta innebär alltså att jag vinner tid i form av att slippa städa (vilket förövrigt är det absolut tråkigaste jag vet) och dessutom får en dag per mammavecka som jag inte behöver passa dagishämtningstid utan kan "jobba på" så länge det behövs. Detta sammanslaget innebär mindre stress för mig samt mer tid för mig och A andra dagar + bonus "städat hem" + bonus "A får kvalitetstid med mormor". Jag hade faen-i-mig inte kunnat få en bättre födelsedagspresent!

Så i denna nutid, då just TID värderas så högt, så undrar jag varför man inte kommit längre när det gäller kräftorna... Enligt samtliga kräftpakets instruktioner så ska man låta de små liven tina i ca 24 timmar och jag undrar: Vem fasiken har tid med det?!?!


Som om man liksom måste bestämma sig och handla en dag FÖRE det att man faktiskt vill äta kräftor...

Kontraster

Idag sken solen för ovanlighetens skull över Skåne. Jag tänkte av någon anledning att vi väl borde passa på att besöka den i Malmö pågående festivalen. Först stod vi och kollade på en talangshow för barn en stund. Anton gillade det. Min axlar, som Anton satt på, var efter en stund inte så förtjusta.
Vi gick vidare till det märkvärdigt begränsade tivoliområde där Anton åkte två av de tre karuseller som var tillgängliga för barn i hans ålder.
Därefter tar jag min son i handen och drar/lotsar/föser honom genom sträcka efter sträcka av trängsel. Och genom all denna trängsel så är det enda han ser typ skrevet på alla människor som inte ser och inte tar hänsyn till honom. Konstigt att han inte tycker det är så himla kul att trängas på en festival då när inte ens vi som har huvudet på genomsnittlig normalhöjd uppskattar trängseln!
Eftersom köerna till alla matstånd är minst några meter långa och jag ändå inte tror att sonen skulle uppskatta utbudet så letar jag upp en restaurangs uteservering för paus och födointag. Just detta ställe hade ingen barnmeny, visst är det kasst!? så A fick en pizza (som inte gick att få i barnformat). Jag tog ett glas vin.
Och efter det så hade vi fått nog och tog oss hem där jag lite stressat valde ut något ur kyl och frys att tillaga till middag medan A lekte med kompisgänget utanför.
Efter middagen fick A ordern att städa undan alla leksaker från golvet i sitt rum. Efter en stund kom han och meddelade att det inte gick eftersom alla grejer satt fast med klister. Jag föreslog att han skulle använda sina muskler och dra lite hårdare varvid han svarade att hans muskler tyvärr kommit bort. Och jag skrattar.
Något senare har en mätt, stimulerad och välmående A somnat på soffan och jag har burit in honom till hans egen säng i hans eget rum fyllt av grejer.


Själv sitter jag och läser bloggar som Skitungarna och Lotusbarnen och skäms för att det finns dagar, stunder och tillfällen då jag glömmer bort att vara tacksam för det jag har.

Men typiskt.

Här har jag gått och laddat och väntat på rätta tillfället att inviga min nyinförskaffade glassmaskin och efter moget övervägande bestämde jag att idag var Dagen.

Samtidigt som jag frenetiskt rörde ihop smet med ena handen satte jag mig engagerat in i instruktionerna som hölls i andra handen.

Förstå det antiklimax då jag inser att själva skålen till maskinen måste tillbringa närmare ett dygn i frysen INNAN man kan göra glass i den!


Personligen så tycker jag att just den lilla detaljen borde stå med väldigt stora bokstäver i en röd varningstriangeln på alla sidor av kartongen som maskinen kom i. Gör inget om det finns blinkande varningsljus i närheten också.

Äta bör man annars dör man

Kan inte bestämma mig för om jag vill äta kött eller kräftor till middag idag. Ett jäkla elände är vad det är!

Semestertider - en recension

Semestern är över sedan några dagar. Om semestern varit bra? Man kan ju säga som så att jag föredrog den sommar då Lund stod för värmerekordet i landet framför denna sommar då Lund har stått för regnrekordet. Så kan man säga.

Och om nu någon undrar hur vädret har varit denna vecka då jag återvänt till arbetet så kan jag konstatera att det har varit den torraste veckan på över en månad.


Nej, jag är absolut inte bitter alls. Inte bitter!

Semestertider

Det kan man ju tro att jag har haft sedan någon gång i maj! Men så är inte fallet och jag tänker inte ens ge mig på att ursäkta mig. For what liksom?

Nu är det iaf semester. Sen någon timma tillbaka. Jag ska bara sluta jobba och sluta kolla mailen vart 5:e minut.

Förväntningarna på stundande semester varierar inom familjen... Anton ser mest fram emot att få vara vaken längre på kvällarna. Jag ser mest fram emot att få sova längre på mornarna.

Man kan ju hoppas att det ena resulterar i det andra.

Note to self

Om jag någonsin igen kommer på tanken att ordna kalas för 15 stycken 3-5-åringar så skippa för tusan blåsormarna!





(Skulle kunna förenkla det hela genom att helt enkelt förbjuda mig själv att någonsin igen anordna kalas för 15 stycken 3-5-åringar...)

Jag och mina andra jag

På sätt och vis är vi väl tillbaka där vi redan befunnit oss ett antal gånger. Det där läget där jag måste komma med någon sorts ursäkt till varför hyllan med nya inlägg har gapat så tom ett bra tag (igen). F-n, har jag blivit för nöjd eller?
Näää... Jag är alldeles säkert fortfarande irriterad på någon liten skitdetalj dagligen men jag är helt enkelt bara skitkass på att låta dessa saker hamna i bloggen.

Jag har absolut NOLL läsare, så rent teoretiskt kan jag ju skriva (eller inte skriva) precis vad som helst eftersom den enda som kan tänkas bry sig är jag själv. Ja men nu är ju jag då så funtad att jag kan liksom inte med att skriva något som jag inte tror att någon annan i stratosfären eventuellt kanske kan ha någon sorts behållning av. Om inte innehållet kan bjuda på några intressanta upplysningar eller detaljer så kan kanske någon liten fyndig meningsbyggnad eller väl uttryckt aforism skänka någon sorts (läs)glädje. Och dessa krav ställer jag alltså på mig själv som författare (eller ja, skribent då för bövelen) med mig själv som enda läsare/mottagare. Ni kan ju bara tänka er om jag skulle försöka tillfredsställa någon ytterligare!


Sen kan man ju verkligen fundera över vad typ av diagnos som känns rimlig då jag här talar till mottagaren "ni" samtidigt som jag säger att ingen läser det här mer än jag själv. Betyder det att jag har någon sort hybris gällande min egen person?

Åh, stackars mig...

I helgen bjuds jag på 48 timmars party i Berlin av mitt företag.

Vad tusan ska jag packa?!?!

Och inte nog med att jag måste tänka ut det så måste jag även pre-packa för att sedan omedelbart, tidigt måndag morgon, dra till Stockholm där jag ska rivstarta nytt roligt projekt i 4 dagar.

Vill ju inte släpa på allt för mycket packning då heller, mellan 1:a-klassvagnar och hotell.

Och sen kan det ju eventuellt bli lite körigt att hinna med att träffa en himla massa underbara vänner som finns i just Sthlm.

Ja, och så alla dessa hotellfrukostar som man måste ta sig igenom...



Åh, stackars mig...

En lista

Det är fredag, precis på gränsen mellan eftermiddag och kväll. Jag har jobbat hemifrån idag så det blir inget så tydligt slut på arbetsdagen som när man lämnar kontoret.

Jag är på ett strålande humör idag, alltså ännu bättre än ett genomsnittligt gott fredagshumör, så just nu känns inga problem särskilt stora. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att på ett osympatiskt käckt vis benämna dem som utmaningar istället för problem.

Well, här kommer en lista över sådant man kan se som problem utmaningar:

- Att man inte kan njuta av den blå himlen, den gula solen och den hyfsade temperaturen eftersom det envisas med att blåsa storm ute.
- Att jag ännu inte kunnat bestämma mig för om jag ska vara hemma eller ge mig ut ikväll.
- Att om nästan inte äter några kolhydrater så blir man onykter redan på första glaset vin.
- Att det inte bara kan vara lagom. Har under en period haft alldeles för lite att göra och från och med nästa vecka kommer jag ha alldeles för mycket.
- Att jag inte har en aning om vad jag ska ha med mig för kläder till partyhelgen i Berlin nästa vecka.
- Att jag inte lyckas få tag på EXAKT det tyg jag vill ha till gardin i sonens rum.
- Att jag ännu inte har tyckt mig ha råd med städerska.
- Att jag ännu inte kommit loss med projekt "inreda vind". Jag och sonen är ju så himla trångbodda på dessa 72 kvm.
- Att jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag ska byta upp min 2 år gamla bil eller inte.
- Att jag uppenbarligen inte har ett tillräckligt innehållsrikt liv för att kunna åstadkomma intressanta blogginlägg på en daglig basis.

Har ingen passande bild till detta.

Vart tar alla flygplan vägen?

Några vänner och jag har fått för oss att vi ska ta en weekend tillsammans någonstans i Europa i vår. Jag har nu suttit i, i runda slängar, 100 minuter och sökt passande alternativ.

Jag vill helst utgå från Köpenhamn och mina vänner från Stockholm. Två hyfsat stora flygplatser från vilka det lyfter plan i parti och minut kan man tycka. Men vad jag har kommit fram till är att det är förvånansvärt få flyg som går direkt från någon av dessa flygplatser till någon av de flygplatser som vi är intresserade av att landa på. Det känns liksom inte riktigt lönt med en restid på 12 timmar (enkel resa) om man ska halvvägs ner i Europa och vara bort 2-3 nätter.
Och om jag hittar ett vettigt flyg från Stockholm så finns det inget från Köpenhamn och vice versa. Mest vice versa faktiskt eftersom det går fler vettiga flighter från Köpenhamn än från Stockholm. Sen kan 08:na vara precis hur kaxiga som helst. Hey, egentligen skulle jag ju kunna ta tåget och ändå vara framme ungefär samtidigt som dem, jag som redan befinner mig på kontinenten, more or less.

Att jag inte hittar någon fullträff, eller ens en halvtaskig snedträff, kan ju också bero på att den uppsjö av tjänster som finns för detta ändamål är mer eller mindre undermåliga. Reseguiden är den bästa. Men på något vis känns det som att inte heller den är fulländad... Nu har jag precis gjort en sökning på weekendlånga resor från Köpenhamn med avresa i v. 24, var som helst i världen. Jag får ett (alltså ETT) resmål att välja på. Jag har liksom lite svårt att tro på att det i v. 24 inte går flyg från Kastrup någon annanstans i världen än till Barcelona. Och nu säger ni "...jo men det gör det kanske men det kanske inte går några flyg tillbaka..." och då undrar jag ifall ni verkligen tror på det varvid ni tänker efter och inser att det ju också är en rätt orimlig förklaring och så föreslår ni att det kanske helt enkelt inte finns lediga rum på någon av alla de andra orter i världen som det sannolikt måste gå flyg till och från i v. 24. Ja, och så kan vi ju hålla på. Men för att spara tid kan jag berätta redan nu att nä, det är inte rimligt att vi bara ska kunna åka till Barcelona. Och nu är det absolut inte så att jag har något emot Barcelona men eftersom jag relativt nyligen varit där så skulle jag vilja någon annanstans.

Vill till Amsterdam. Men bortsett från att jag har svårt att hitta flighter som inte sicksackar sig ner via Köpenhamn-Frankfurt-Düsseldorf så tar de saftigt betalt för boendet där. Är det verkligen så dyrt i Amsterdam? Någon som vet något, har några tips?

Bild lånad från http://vaxdukshaftet.wordpress.com

What the heck - vi kan ju alltid cykla dit vilket borde ta ungefär lika lång tid som 17 byten...

Vem behöver terapi?

Jag har en son. En underbar och fantastisk sådan förstås. A (som vi kan kalla honom) fyller snart 4 år. Han är en kille som under sina första år lagt betydligt mer krut på tal och tanke än på fysik och motorik.
Han började tala väldigt tidigt (även om få förstod honom) men brydde sig inte om att krypa eller gå förrän han var något äldre.

Jag skulle idag beskriva A som en trygg och social kille med mycket livlig fantasi. Hans dagisfröknar vittnar om att det är A som lär de andra barnen att leka. Samtidigt är han en DRAMA QUEEN av rang!
Hans livliga fantasi tillsammans med välutvecklad vokabulär har fått honom att stundtals framstå som en galen Bergman. Han regisserar sin omgivning enligt sina lekar och när vi inte lyder så bryter han fullkomligt ihop.

När han häromdagen inte tyckte att jag dök upp för hämtning vid rätt tillfälle på dagis så bröt han ihop i en hög på golvet och hulkade förtvivlat fram:

- Nu har du förstört mitt liv mamma!

Nu undrar jag ifall det är han eller jag som behöver gå i terapi??

Ett eget val

Spiderchick funderade för ett tag sedan på varför hon blev så provocerad av en framförvarande förare som körde allt för långsamt, trots att hon inte själv egentligen hade bråttom. Jag kände så väl igen mig i detta och har därför själv ägnat en del tid åt att fundera på saken.

I Malmö har ju nyligen hela Centralstationen byggts om med anledning av den nya citytunneln. Detta innebär att ett gäng spår nu går under jord (likt tunnelbanor) och kräver rulltrappor för att folk ska kunna ta sig till och från perrongerna. Det var när jag en morgon, motvilligt, stod stilla i en av dessa rulltrappor som en teori började ta form i mitt huvud.
Jag har bott i Stockholm i ett gäng år och fick snabbt lära mig rulltrappsreglerna; man står till höger och går till vänster. (Jag hör personligen till dem som brukar hålla vänsterfil och det inte nödvändigtvis för att jag har bråttom.)
När nu rulltrapporna i stor skala gjorde sitt intåg i Malmö så får man väl kanske ha viss förståelse för att inte gemene man kan reglerna men jag kan tycka att det på något vis handlar om vanligt jäkla hyfs.
Och det är just det tror jag... Det är det som gör att jag blir så provocerad när någon står i vägen för mig i rulltrappan eller ligger och puttrar i 70 på 90-vägen.
Det är ohyfsat!
Dessa människor ger inte mig något val. De tvingar mig att följa deras beslut, att stå stilla i rulltrappan eller att krypa i trafiken. De begränsar min valmöjlighet, min frihet.

Jag har fler exempel på dåligt hyfs som gör mig skogstokig (även om det inte direkt handlar om en begränsning av mina egna valmöjligheter).

• Människor som går på en trottoar och plötsligt tvärstannar för att kolla något i ett skyltfönster utan en tanke på människor som eventuellt kommer gående precis bakom dem.
• Människor som släpper igen en dörr bakom sig utan att så mycket som kolla ifall någon annan kommer efter dem. (Varit med om det tom när jag kommit med barnvagn.)
• Människor som inte respekterar viss utmärkt körriktning på p-plats utan kör mot trafiken för att komma snabbast fram till ledig p-plats. 
• Människor som (eventuellt) låtsas inte fatta kösystem som går ut på en gemensam kö och uppdelning först vid ledig kassa (typiskt svenskt, jag vet. men ändå).

Så om jag nu då ska sammanfatta detta så är det alltså ignoranta personer utan tanke på sina medmänniskor som triggar mig.

Jag hoppas så att ingen uppfattar mig som en sådan person.

String

Ja, de klassiska hyllorna ni vet. Vad tänkte ni på?!

Ska skaffa mig ett gäng sådana till mitt kök och jag har sån beslutsångest! Fram till igår var jag säker på att jag skulle ha svarta gavlar men osäker på ek eller valnöt i skivorna och fick då låna hem provbitar. Nu är jag väl rätt säker på valnöt i skivorna men har börjat vela nåt väldans mellan svarta och vita gavlar.

Åh dessa bekymmer...

PS. Tre av bilderna ovan är lånade från string.se.

Ur funktion

Idag fryser både höger hand, fötter och näsa. Ingenting funkar!

Jag återkommer.

Tulipaner

Fler än jag som i unga år trodde att det hette tulipaner? Det var före det att jag kom att älska dessa blommor.
Nu känns det som om tulpanerna är en stor hjälp genom mörka, gråa, trista vintern och jag unnar mig flera nya buketter per vecka. Älskar att följa hur de utvecklas från de där samlade, slutna knopparna till mer eller mindre vildvuxna, gängliga varelser i full blom. Synd att det rent metaforiskt känns som om de dör redan i övre tonåren.

Det finns ju en del tips för hur att få sina tulpaner att stå sig så länge som möjligt, som att snitta om och ge nytt vatten varje dag etc. Men ett annat vanligt tips från blomsterhandlarna är att förvara dem kylskåpssvalt... Tänker de då att jag ska förvara blommorna i kylskåpet där jag inte ser dem eller att jag ska sänka min inomhustemperatur till ca +5? Har inte kommit underfund med det...

En nackdel med tulpaner är att de på senare år har förtagit lite av vårglädjen för mig. När den innerligt efterlängtade våren väl anländer så innebär det ju slutet för tulpansäsongen. Ett jädrans problem som jag ser det.

Det får mig att känna mig splittrad.

Otack är världens lön

Jag är inte så värst förtjust i tandläkaren, vem tusan är det liksom?! Om man inte är gift med en tandläkare förstås - då är man ju förhoppningsvis förtjust i tandläkaren.
Fast egentligen har jag inte så mycket emot tandläkaren jag heller, hon är faktiskt väldigt trevlig och verkar inte alls så värst elak. Så länge de inte stoppar sprutor i munnen på mig så är jag, när jag tänker efter, rätt välvilligt inställd.

Eftersom jag då vill undvika situationer där tandläkaren får utlopp för sin eventuella (troliga) sadistiska läggning så har jag de senaste åren varit en mycket flitig besökare. Två gånger om året går jag dit och blir undersökt och får extraextrarengjorda bissingar.

Inte sjutton är det väl då rättvist att tänderna visar sin tacksamhet genom att helt enkelt säga upp sig och lämna sin plats utan förvarning? Eller ja, det var inte en hel tand, utan bara ungefär dess högra arm, som försvann.

Well, otack är världens lön.

Ur led är tiden

Snäppet mer irriterande än tvättmaskiner som inte kan klockan är tvättmaskiner som inte fungerar.

Nu får jag ju gå en extra gång till tvättstugan. Skulle tro att det här kostar mig minst 10 minuter av mitt liv. 10 minuter som jag aldrig kommer få tillbaka.


10 minuter som jag skulle kunnat ägna åt att hjälpa Libyens folk eller råda bot på världssvälten istället.

Kylslaget

Jag fryser något så vansinnigt om fötterna. Gör ofta det när jag sitter och jobbar. Raggsockar till trots. Har lite svårt att koncentrera mig, tankarna drar sig hela tiden till fötterna och mer eller mindre kreativa idéer till hur att få dem varma.

Mina händer är också ofta väldigt kalla. Och arbetet flyter inte riktigt lika effektivt om jag hela tiden sitter på den ena av händerna för att tina upp den. Extra jobbigt är det när det är höger hand som behöver värmas för min vänsterhand har man verkligen inte mycket glädje av.

Just nu är fötterna iskalla men händerna förhållandevis normaltempererade - hur hänger det där ihop?

Värst är det nog ändå när näsan drabbas... Då är det helt kört att försöka åstadkomma något annat än värmetillförsel till snoken!

Den kanske helt enkelt är mycket större än jag inbillar mig...

Och som det gror

Har för första gången i mitt (vuxna) liv, på ett seriöst vis, satt frön för förodling i små, för ändamålet anpassade, tråg. Tänkte att det skulle vara en trevlig grej att eventuellt följa några små frön gro och se dem växa upp någon liten centimeter för att så småningom kanske kunna bli utplanterade någonstans.

Jag inser dock nu, fyra dagar efter plantering, att jag har gjort en missbedömning. Jag står inför en utmaning som jag måste deala med.

Det växer så det knakar! Om jag nu inte hade haft annat att göra, som att jobba tex, så är jag säker på att jag hade kunnat stå och faktiskt se fröna gro och växa inför mitt blotta öga.

Jajaja, det är ju jättebra att det växer, det var ju det jag ville, men inte så fort! I den här takten så kommer jag ha en djungel i huset innan tjälen gått ur marken och det är möjligt att plantera ut något.


Någon som vet hur jag begränsar / saktar ner växtligheten?

Denna väntan

Ska man verkligen behöva acceptera att vänta och vänta och vänta på att en låt ska dyka upp på Spotify? Har väntat i veckor nu men fortfarande inte ett spår av denna fina:

Jobb

Men förstå vilket jobb det är att följa alla man bör följa på Twitter! Och att veta vilka...

Extrainkomst

Kanske kan göra mig en hacka på att hyra ut min p-plats när bilen ändå står parkerad på verkstan större delen av tiden.

Min lott i livet

Min första bil var en Ford Escort. Just min version ryktades härstamma ur en speciell serie tillverkad i Brasilien eller något sådant och den var värdelös. Det var som om ingenting i bilen var riktigt riktigt som det skulle.
Ett återkommande problem var tex. att den inte gärna ville starta när den var varm. Ett annat var att när man trampade lite extra på gasen för att snabbt komma över en korsande, trafikerad väg eller snabba på sin omkörning så dog den på några cylindrar och tuffade fram i en maxfart knappt märkbart snabbare än en traktors.
Och så var det packningar och tändstift och lyktor och generator och topplock och till sist gav jag upp och sålde den. Verkstadskillarna köpte den. De såg det som sitt livs kall att once-and-for-all lösa mysteriet med den brasilientillverkade förrrden. Jag vet inte om de lyckades.

Häromåret tröttnade jag på att ideliga verkstadsbesök med min älskade Alfa åt upp alla mina pengar och bestämde mig för att även den behövde bytas ut. Jag bestämde mig för att köpa en alldeles ny bil den här gången, en med garantier och grejer.

Det finns ett antal skäl till valet av Kia men det absolut främsta är att de har flest års nybilsgaranti. Som det nu visat sig så var det nog ett klokt val. För gissa vad, den nya bilen är på verkstad! Den har de senaste tre månaderna varit på verkstad 5-6 gånger och sammanlagt ett par veckor. Det är något fel på fläkten och man lyckas inte hitta orsaken.

Som en god vän nyligen konstaterade så är det väl helt enkelt min lott i livet - att äga bilar som strular. Hennes lott i livet är att bli av med bagage när hon flyger.

Problembrist eller?

Nä hörrni, vad säger ni? Ska vi ta och skaka liv i den här gamla trasan?

Har ingen bra ursäkt eller förklaring till dessa månader av frånvaro. Det beror INTE på att problem att dryfta har saknats, det är åtminstone säkert. Äh, vi tillskriver det brist på inspiration och jösses om inte det är ett gigantiskt i-landsproblem i sig, eller hur!?

Ja, då så var (senaste) årets första probleminlägg avklarat. På återhörande!